Kreativitetens vara eller icke vara
Jag är ledig på Fredagar. Idag är en Fredag. Just nu är det närmare bestämt kl. 08.59 på en Fredag, vilket självklart är alltför tidigt att vara uppe en ledig dag. Andledningen till att jag inte ligger i min säng och snorar/snarkar/andra stiliga aktiviteter man gör i sängen är att jag har arbetat. Varje Fredag morgon går jag nämeligen till radiohuset (vilket är positionerat på ett väldigt dåligt ställe, för nära för buss men tillräckligt långt för att tårna ska frysa) och framför en sonett, ett poem, en epik eller liknande svepande redogörelse av något sorts samhällsfenomen. Idag var fenomenet ett lyxhotells finanskris. Jag fick äran att framföra en dikt (vilket var mer som en stapel julklappssrim) om Copper Hills Åres tragiska historia. Vad man inte gör för att överleva.
Det intressanta med detta jobb (förutom pengarna) är att jag får mitt ämnet på Onsdag kväll, och ska ha en färdig skapelse på Fredag morgon. Vilket hitills har visat sig fungera, men jag känner den kreativa prestationsångesten flåsa mig i nacken. Kan det någonsin vara hälsosamt för skaparlustan att få en deadline? Hade Elfrede skrivit "Lust" om någon sagt "släng ihop en roman på si många sidor, vi vill ha den innan julafton"? Hade hon rentav skrivit något bättre?
Många kreativa människor (läs pretantiösa musiker) har ju en ,i och för sig ganska fin, tendens att grotta ner sig i obetydliga detaljer som ingen annan människa skulle ha ens den mikroskopiskaste chans att upptäcka. Man kanske borde börja sätta en treveckors-deadline på alla skivor, ge böcker 2 månader på sig och tvinga en regissör att ge max 6 veckor av sitt liv åt inspelningen av en film. Då hade de ju varit tvungna att sålla lite och lägga sin energi på det viktigaste sakerna, istället för alla petitesser som ingen märker, alternativt alla märker och stör sig på. Samt att inget skapar ångest som en tickande klocka, och som vi alla vet är ångesten drivkraft för i princip allt kreativt människan någonsin producerat. Till och med min Copper Hill-dikt. Definitivt min Copper Hill-dikt. Undrar du varför? Skriv en dikt om ett lyxhotell and you shall see the light.
Det intressanta med detta jobb (förutom pengarna) är att jag får mitt ämnet på Onsdag kväll, och ska ha en färdig skapelse på Fredag morgon. Vilket hitills har visat sig fungera, men jag känner den kreativa prestationsångesten flåsa mig i nacken. Kan det någonsin vara hälsosamt för skaparlustan att få en deadline? Hade Elfrede skrivit "Lust" om någon sagt "släng ihop en roman på si många sidor, vi vill ha den innan julafton"? Hade hon rentav skrivit något bättre?
Många kreativa människor (läs pretantiösa musiker) har ju en ,i och för sig ganska fin, tendens att grotta ner sig i obetydliga detaljer som ingen annan människa skulle ha ens den mikroskopiskaste chans att upptäcka. Man kanske borde börja sätta en treveckors-deadline på alla skivor, ge böcker 2 månader på sig och tvinga en regissör att ge max 6 veckor av sitt liv åt inspelningen av en film. Då hade de ju varit tvungna att sålla lite och lägga sin energi på det viktigaste sakerna, istället för alla petitesser som ingen märker, alternativt alla märker och stör sig på. Samt att inget skapar ångest som en tickande klocka, och som vi alla vet är ångesten drivkraft för i princip allt kreativt människan någonsin producerat. Till och med min Copper Hill-dikt. Definitivt min Copper Hill-dikt. Undrar du varför? Skriv en dikt om ett lyxhotell and you shall see the light.
Självförnekelse är ett blandband
Musik är kul. En inte särdeles nyskapande insikt, men ändå. Specillt kul är blandskivor.
Jag har alltid tyckt att tanken med blandskivor är ganska dum. Samtidigt som jag självklart även älskar dem helhjärtat, för jag är trots allt musiktönt och musik töntar måste tydligen älska blandskivor. Men om man tänker efter så är "Ge mig en blandskiva och jag vet vem du är"-principen ganska förnedrande. Jag tror inte att människor är som låtar. Jag tror definitivt inte att en människa ryms på 75 minuter indie-pop. Om man gör det behöver man nog gå frigörande dans. Eller annan valfri hitta-sig-själv process.
10 låtar som beskriver mig om jag kunde beskrivas på 10 låtar
Wagners "Tristan och Isolde"
Frida Hyvönens "Birds"
Denisons Witmers "Stations"
Freshly Grounds "do be do"
Barbro Hörbergs "Ögon känsliga för grönt"
Vampire Weekends "Oxford Comma"
Joni Mitchells "River"
Gabriel Faures "Apres un Reve"
The Bands "Stage Fright"
Final Fantasy-themesong
Välkommen med din kvalificerade gissning om vem jag är. Alla bidrag uppskattas!
Outfit: en okänd mailadress i röd tusch
Chai Latte: Det verkar så äckligt
Jag har alltid tyckt att tanken med blandskivor är ganska dum. Samtidigt som jag självklart även älskar dem helhjärtat, för jag är trots allt musiktönt och musik töntar måste tydligen älska blandskivor. Men om man tänker efter så är "Ge mig en blandskiva och jag vet vem du är"-principen ganska förnedrande. Jag tror inte att människor är som låtar. Jag tror definitivt inte att en människa ryms på 75 minuter indie-pop. Om man gör det behöver man nog gå frigörande dans. Eller annan valfri hitta-sig-själv process.
10 låtar som beskriver mig om jag kunde beskrivas på 10 låtar
Wagners "Tristan och Isolde"
Frida Hyvönens "Birds"
Denisons Witmers "Stations"
Freshly Grounds "do be do"
Barbro Hörbergs "Ögon känsliga för grönt"
Vampire Weekends "Oxford Comma"
Joni Mitchells "River"
Gabriel Faures "Apres un Reve"
The Bands "Stage Fright"
Final Fantasy-themesong
Välkommen med din kvalificerade gissning om vem jag är. Alla bidrag uppskattas!
Outfit: en okänd mailadress i röd tusch
Chai Latte: Det verkar så äckligt
Bibeln, acording to Väckarklockan
Bibeln är faktiskt en ganska bra bok. Definitivt underskattad i rent skönlitterär bemärkelse. Speciellt gamla testamentet är smaskigare än den såpigaste av såpor: incest, otrohet, slavhandel, lögner och mygel? It's all in there. Det finns dock ett stort problem med bibeln; varje liten berättelse åtföljs av en otroligt nogrann redogörelse för huvudpersonens släkttavla. Som om detaljer om Noas gammelgammelgammelfasters kusins lillebrors fästman skulle addera mer krydda till den redan ganska dramatiska berättelsen om Syndafloden. Konstigt egentligen; författarna förväntar sig gladeligen att läsaren ska köpa redögörelser av allsköns mirakler och andra gudomligheter, men tvivlar tydligen på trovärdigheten hos sina mänskliga karaktärer så mycket att de haft ett behov att legitimera dem genom släktforsking som skulle göra min farmor grön av avund. Författare är allt ett roligt släkte, för att avsluta denna kloka bibelstudie.
Jag har vad jag misstänker är en ganska nyutbildad samhällslärare, men tidsenligt progressiva tankar om hur utbildningen ska gå till. Därför har jag fått i uppgift att designa mitt drömsamhälle. Jag funderar på att vägra med ursäkten att jag är för cynsik. Jag funderar även på att skriva en mycket ingående redögörelse över de krig jag skulla föra. Eller möjligtvispå att, men ett skadeglatt leende, lämna in en 45 sidor lång uppsats i ämnet. Mest funderar jag dock över hur mitt drömsamhälle faktist skulle se ut.
8 lagar i Thze former democratic republic of White Elephant
Bilar och bussar är förbjudna, istället har vi spårvagnar.
För att respektera alla religioner så har vi en åttadagars-vecka med rullande helger. (V 1 Tors+Fre, V 2 Fre+Lör osv.)
Varje dag kl.12.00 spelar Cirqus Alfons nationalsången (Känn ingen sorg för mig göteborg)
Vita elefanter har ersatt guldstjärnor, hedersmedlajer och andra utmärkelser. Helst riktiga elefanter
Alla företag måste betala minst 2,5% av sina inkomster till kulturen
Band på turné får inte besöka landets tre största städer, istället orter som Finnspång eller Kalix.
Högtider som Bär fjäder-dagen och Pussafton har ersatt alla religiösa helger.
Landet, och speciellt kulturutbudet, skall styras av den allvetande minipoporkestern White Elephant, grevinnor av allt.
Det var bara ett utkast, man jag tror att jag närmar mig något. Funderar på att lagstifta mot rätten att ha svarta kläder samt spela innebandy, men det känns en gnutta inskränkt. Sport-skatt kanske?
Så sammanfattningsvis: Läs bibeln, skapa ditt eget land och ditt liv kommer att vara fullstädnigt!
Outfit: Ett balklänningsutkast
Chai Latte: Jag jobbar upp modet
Jag har vad jag misstänker är en ganska nyutbildad samhällslärare, men tidsenligt progressiva tankar om hur utbildningen ska gå till. Därför har jag fått i uppgift att designa mitt drömsamhälle. Jag funderar på att vägra med ursäkten att jag är för cynsik. Jag funderar även på att skriva en mycket ingående redögörelse över de krig jag skulla föra. Eller möjligtvispå att, men ett skadeglatt leende, lämna in en 45 sidor lång uppsats i ämnet. Mest funderar jag dock över hur mitt drömsamhälle faktist skulle se ut.
8 lagar i Thze former democratic republic of White Elephant
Bilar och bussar är förbjudna, istället har vi spårvagnar.
För att respektera alla religioner så har vi en åttadagars-vecka med rullande helger. (V 1 Tors+Fre, V 2 Fre+Lör osv.)
Varje dag kl.12.00 spelar Cirqus Alfons nationalsången (Känn ingen sorg för mig göteborg)
Vita elefanter har ersatt guldstjärnor, hedersmedlajer och andra utmärkelser. Helst riktiga elefanter
Alla företag måste betala minst 2,5% av sina inkomster till kulturen
Band på turné får inte besöka landets tre största städer, istället orter som Finnspång eller Kalix.
Högtider som Bär fjäder-dagen och Pussafton har ersatt alla religiösa helger.
Landet, och speciellt kulturutbudet, skall styras av den allvetande minipoporkestern White Elephant, grevinnor av allt.
Det var bara ett utkast, man jag tror att jag närmar mig något. Funderar på att lagstifta mot rätten att ha svarta kläder samt spela innebandy, men det känns en gnutta inskränkt. Sport-skatt kanske?
Så sammanfattningsvis: Läs bibeln, skapa ditt eget land och ditt liv kommer att vara fullstädnigt!
Outfit: Ett balklänningsutkast
Chai Latte: Jag jobbar upp modet
White Elephant
SoundcheckarEn elefant balanseradeeeeee
Jag har ett band som hete White Elephant.
Detta band har jag tillsammans med min vän Manda samt, då och då, min far. Inte så rockstjärneballt att ha med sin far i ett band möjligen. Man han låter sig hunsas runt på ett sätt som inga rockstjärneballa människor skulle. Vilket jag verkligen uppskattar. Men hur som helst
Vårt fulla namn är "Dem eminenta minipoporkestern White Elephant", vi spelar något som under olika tillfällen har gått under benämningen Sagopop, Unplugged dragspelsmetal samt Fintroll fast Knapsu. Vad det innebär är kanske inte helt självklart, men i vårt fall är Unplugged dragspelsmetall samma sak som popmusik med bland annat dragspel, kontrabas samt en mycket pretantiös vilja att vara orginella Om vi lyckas med det kan få förbli osagt, men jag måste erkänna att jag tycker väldigt mycket om oss. Om inte annat så för faktumet att vi alltid har matchande kläder på scen. Matchande kläder kan aldrig underskattas.
Det enda jag inte tycker om med min eminenta minipoporkester är faktumet att vi gör overksamhet till en konstform. Att få något att hända går inte an när man spelar sagopop, vi satsar på att vänta på att saker ska hända oss istället. Vilket de i och för sig faktiskt gör allt som oftast. I förrgår slumpade det till exempel sig så att vi fick spela in en EP. Vilket var en smärtsam, om än väldigt rolig upplevelse. Roligt eftersom vi fick spela in vår musik i bra studio och höra hur vi faktiskt kan låta, smärtsamt eftersom jag gjorde flest instrumentpålägg, och att stå och spela metal-o-phone (stavningen är allt) när klockan slagit midnatt och 10 personer står i kontrollrummet och bara väntar på att få gå hem är så nära prestationsångest man kan komma. Menmen, lite prestationsångest har väl ingen dött av. Fast jag hade nog blivit dödad om mitt klinkande hade krävt fler än en tagning.
Kort och gott. Du älskar mitt band lika mycket som jag gör, du vet bara inte om det.
Outfit: Lila tights med hål på knät.
Antal Chai Latte: En kopp Chai-te, så ½ antar jag
Detta band har jag tillsammans med min vän Manda samt, då och då, min far. Inte så rockstjärneballt att ha med sin far i ett band möjligen. Man han låter sig hunsas runt på ett sätt som inga rockstjärneballa människor skulle. Vilket jag verkligen uppskattar. Men hur som helst
Vårt fulla namn är "Dem eminenta minipoporkestern White Elephant", vi spelar något som under olika tillfällen har gått under benämningen Sagopop, Unplugged dragspelsmetal samt Fintroll fast Knapsu. Vad det innebär är kanske inte helt självklart, men i vårt fall är Unplugged dragspelsmetall samma sak som popmusik med bland annat dragspel, kontrabas samt en mycket pretantiös vilja att vara orginella Om vi lyckas med det kan få förbli osagt, men jag måste erkänna att jag tycker väldigt mycket om oss. Om inte annat så för faktumet att vi alltid har matchande kläder på scen. Matchande kläder kan aldrig underskattas.
Det enda jag inte tycker om med min eminenta minipoporkester är faktumet att vi gör overksamhet till en konstform. Att få något att hända går inte an när man spelar sagopop, vi satsar på att vänta på att saker ska hända oss istället. Vilket de i och för sig faktiskt gör allt som oftast. I förrgår slumpade det till exempel sig så att vi fick spela in en EP. Vilket var en smärtsam, om än väldigt rolig upplevelse. Roligt eftersom vi fick spela in vår musik i bra studio och höra hur vi faktiskt kan låta, smärtsamt eftersom jag gjorde flest instrumentpålägg, och att stå och spela metal-o-phone (stavningen är allt) när klockan slagit midnatt och 10 personer står i kontrollrummet och bara väntar på att få gå hem är så nära prestationsångest man kan komma. Menmen, lite prestationsångest har väl ingen dött av. Fast jag hade nog blivit dödad om mitt klinkande hade krävt fler än en tagning.
Kort och gott. Du älskar mitt band lika mycket som jag gör, du vet bara inte om det.
Outfit: Lila tights med hål på knät.
Antal Chai Latte: En kopp Chai-te, så ½ antar jag
Pump it UPPPP!!!
Min förstärkare under dagens Jam. Vi spelade gudabenådad country och mindre gudabenådad folkrock
Buskarna brinner och brinner
Mitt förra inlägg på denna blogg genererade två kommentarer från okända människor.Jag kan bara anta att detta berodde på faktumet att jag använde ordet sex. Därför
NAKET
Det ska bli mycket intressant att se vilket ord som ger flest kommentarer. Personligen skulle jag snarare söka på naket än sex, eftersom sex, förutom att vara ganska sexigt när man upplever det, även kan vara ganska äckligt när man ser det. Å andra sidan kan även naket vara ganska äckligt när man ser det, lite beroende på vem som är naken. En oskyldig önskan att se lite väldefinierade muskler skulle ju kunna sluta i en naken-chock på 400 kilo, vilket skulle vara ett riktigt google-trauma. Svåra frågor, sannerligen.
Så, för att byta ämne...musik.
Få upplevelser är lika maximalt trevliga som att upptäcka ny musik.
Det där ögonblicket när man slötittar på Youtube (vilket jag numera har gjort i över en vecka och således är expert på), när man slänger in en ny CD-skiva i walkmannen (jag är inte gammelmodig, jag lovar!) eller när man luras med på någon skum konsert, bara för att sekunden senare knockas av en musikalisk upplevelse som än en gång får en att tro lite mer på livet. Jag kommer ihåg första gången jag hörde "Blue" med Joni Mitchell. Jag kommer ihåg andra, tredje och fjärde gången jag hörde den också, för det var precis efteråt. Eller hur jag trodde att taket skulle rasa in i skolans aula när trehundra människor stampade takten till Aly Bains fiol-magi. Eller hur jag var fjorton och såg The Last Waltz och bestämde mig där och då för att bli musiker. Och det allra bästa med dessa ögonblick, med denna ankar-musik som slår en i huvudet som en mycket tung och poetisk järnprojektil, det är att det är lika roligt varje gång. Det är inte som fester eller kärlek eller oxfilé eller ungefär vad som helst, att man blir lite mer luttrad lika gång. Musik är helt enkelt, som väl redan har etablerats av större delen av den medvetna befolkningen, den bästa drogen. Med undantag för Youtube då.
Och nu när vi ändå är inne på ämnet, så har jag otippat nog haft en fantastisk första gång idag. Med den fabulösa Kate Bush. Något som är väldigt dåligt med Kate Bush är att hon likt Janis Ian ger mig den värsta sortens prestationsångest. Något som är väldigt bra med Kate Bush är att hon ger mig något att aspirera till. Och mål måste man ha.
Varför Kate Bush är gudinna
Hon har låtit sig fotats i hudfärgad, glittrig catsuit. Kan det bli mer tacky? Kan det bli mer underbart?
På hennes tredje platta finns en låt som heter Babooshka. Sånt ser man aldrig på MTV
Hon skriver en massa om sex. Jag har aldrig förståt hur man skriver om sex utan att bli Tom Jones.
Blott nitton år gammal blev hon upptäckt av Pink Floyds gitarrist. Som om gammal hederlig talangscout inte hade räckt.
Hennes låtar är otroligt skumma. Och svängiga. KISS möter svensk progg, på en höft. Och hon låter som åtta
Som ni, kära läsare, kanske håller på att märka så har jag utarbetat ett av stegen i min plan att ta över världen med bloggens hjälp: Listan. Listan är ett alltid lika poppis grepp, känt från bland annat Erland Loe och High Fidelity, och grunprincipen är den att man radar upp sina fem favoritaspekter av ett fenomen. Som Kate Bush. Eller vad man nu känner för. Listan kommer inte att bli ett fast inslag i min blogg, men eftersom den är ett väldigt behändigt hjälpmedel för att på ett snitsigt sätt förklara sakers storhet så är den antagligen något jag titt som tätt kommer att återkomma till.
Idag tittade jag föressten på min sköldpadda i en timme, medan min mor tittade på Let's Dans. Burmesiska munkar släng er i väggen, det är så en protestaktion ska se ut!
Outfit: En knallgul jacka som Ingemar Stenmark antagligen har svettats i.
Antal Chai Latte: Inga. Men jag har undersökt vad enn Chai Latte är. verkar misstänkt
NAKET
Det ska bli mycket intressant att se vilket ord som ger flest kommentarer. Personligen skulle jag snarare söka på naket än sex, eftersom sex, förutom att vara ganska sexigt när man upplever det, även kan vara ganska äckligt när man ser det. Å andra sidan kan även naket vara ganska äckligt när man ser det, lite beroende på vem som är naken. En oskyldig önskan att se lite väldefinierade muskler skulle ju kunna sluta i en naken-chock på 400 kilo, vilket skulle vara ett riktigt google-trauma. Svåra frågor, sannerligen.
Så, för att byta ämne...musik.
Få upplevelser är lika maximalt trevliga som att upptäcka ny musik.
Det där ögonblicket när man slötittar på Youtube (vilket jag numera har gjort i över en vecka och således är expert på), när man slänger in en ny CD-skiva i walkmannen (jag är inte gammelmodig, jag lovar!) eller när man luras med på någon skum konsert, bara för att sekunden senare knockas av en musikalisk upplevelse som än en gång får en att tro lite mer på livet. Jag kommer ihåg första gången jag hörde "Blue" med Joni Mitchell. Jag kommer ihåg andra, tredje och fjärde gången jag hörde den också, för det var precis efteråt. Eller hur jag trodde att taket skulle rasa in i skolans aula när trehundra människor stampade takten till Aly Bains fiol-magi. Eller hur jag var fjorton och såg The Last Waltz och bestämde mig där och då för att bli musiker. Och det allra bästa med dessa ögonblick, med denna ankar-musik som slår en i huvudet som en mycket tung och poetisk järnprojektil, det är att det är lika roligt varje gång. Det är inte som fester eller kärlek eller oxfilé eller ungefär vad som helst, att man blir lite mer luttrad lika gång. Musik är helt enkelt, som väl redan har etablerats av större delen av den medvetna befolkningen, den bästa drogen. Med undantag för Youtube då.
Och nu när vi ändå är inne på ämnet, så har jag otippat nog haft en fantastisk första gång idag. Med den fabulösa Kate Bush. Något som är väldigt dåligt med Kate Bush är att hon likt Janis Ian ger mig den värsta sortens prestationsångest. Något som är väldigt bra med Kate Bush är att hon ger mig något att aspirera till. Och mål måste man ha.
Varför Kate Bush är gudinna
Hon har låtit sig fotats i hudfärgad, glittrig catsuit. Kan det bli mer tacky? Kan det bli mer underbart?
På hennes tredje platta finns en låt som heter Babooshka. Sånt ser man aldrig på MTV
Hon skriver en massa om sex. Jag har aldrig förståt hur man skriver om sex utan att bli Tom Jones.
Blott nitton år gammal blev hon upptäckt av Pink Floyds gitarrist. Som om gammal hederlig talangscout inte hade räckt.
Hennes låtar är otroligt skumma. Och svängiga. KISS möter svensk progg, på en höft. Och hon låter som åtta
Som ni, kära läsare, kanske håller på att märka så har jag utarbetat ett av stegen i min plan att ta över världen med bloggens hjälp: Listan. Listan är ett alltid lika poppis grepp, känt från bland annat Erland Loe och High Fidelity, och grunprincipen är den att man radar upp sina fem favoritaspekter av ett fenomen. Som Kate Bush. Eller vad man nu känner för. Listan kommer inte att bli ett fast inslag i min blogg, men eftersom den är ett väldigt behändigt hjälpmedel för att på ett snitsigt sätt förklara sakers storhet så är den antagligen något jag titt som tätt kommer att återkomma till.
Idag tittade jag föressten på min sköldpadda i en timme, medan min mor tittade på Let's Dans. Burmesiska munkar släng er i väggen, det är så en protestaktion ska se ut!
Outfit: En knallgul jacka som Ingemar Stenmark antagligen har svettats i.
Antal Chai Latte: Inga. Men jag har undersökt vad enn Chai Latte är. verkar misstänkt
Ode to mörka rum
Idag berättade jag för min far att jag startat blogg med målet att ta över världen. Han sa att då måste jag använda minst ett ord som folk googlar på. Så...
SEX
Nu när det var överstökat kommer dagens manifest: Ode to mörkrum och analoga kameror, dock känner jag att jag måste förklara mig lite innan jag fortsätter med denna epik. Jag inser att detta av den tredje dagen av totalt tre dagar där jag beskriver mig själv som sinnessjukt otrendig och bakåtsträvande med mitt analogvurmande, bloggnybörjande och youtubeomedvetna svammel. Så jag skulle bara vilja säga att jag allt som oftast faktiskt är ganska med i svängen, jag har stenkoll på en massa jättenymodiga saker och är så modern att den där nya blonda modellen bleknar i jämförelse. Jag har bara inte koll på samma saker som alla andra. Och nu när det är sagt, vidare!
Saker som är bra med mörkrum
1. Det är mörkt! Och som alla popbarn (och andra barn också för den delen) vet så är poetiskt mörker alltid att föredra framför borin' daylight.
2. I mörkrum har man en röd lampa, och röda lampor suddar i princip bort alla finnar från hyn och ger mystiskt glitter till ögonen. Tyvärr kan man dock även ha gröna lampor, vilket får en att se illamående ut.
3. Det finns en massa potentiellt farliga kemikalier. Need I say more?
4. Man spenderar ganska mycket tid med att vänta. I ett mörkt rum. Utan distraktionsmoment. Möjligheten att få omkull sin medfotograf är, shall we say, mycket stor.
5. Orden "Jag har jobbat i mörkrummet hela kvällen" låter en gnutta bordelliska och väldigt sexiga.
Sen har man ju den lilla guldkanten att man får arbeta med att framkalla bilder, vilket är bland det häftigaste man kan göra. Att spendera två timmar stirrandes ner i diverse kar för att få fram exakt rätt grå nyans på en nästipp skulle kunna vara meningen med livet. Speciellt med tanke på att man alltid får göra det 42 gånger innan det blir perfekt. Tänka sig.
På tal om mörkrum har jag idag använt gårdagens insikt (Youtube) för att komma fram till dagens insikt, som var Vampire Weekend. De gör videos inspirerade av Wes Anderson! De skriver (typ) om grammatik! De använder för guds skull Congas!! Musik kan i just detta ögonblick inte bli bättre...
Dagens outfit:prickiga långkalsonger. Det var kallt imorse
Antal Chai Latte: skamliga noll
SEX
Nu när det var överstökat kommer dagens manifest: Ode to mörkrum och analoga kameror, dock känner jag att jag måste förklara mig lite innan jag fortsätter med denna epik. Jag inser att detta av den tredje dagen av totalt tre dagar där jag beskriver mig själv som sinnessjukt otrendig och bakåtsträvande med mitt analogvurmande, bloggnybörjande och youtubeomedvetna svammel. Så jag skulle bara vilja säga att jag allt som oftast faktiskt är ganska med i svängen, jag har stenkoll på en massa jättenymodiga saker och är så modern att den där nya blonda modellen bleknar i jämförelse. Jag har bara inte koll på samma saker som alla andra. Och nu när det är sagt, vidare!
Saker som är bra med mörkrum
1. Det är mörkt! Och som alla popbarn (och andra barn också för den delen) vet så är poetiskt mörker alltid att föredra framför borin' daylight.
2. I mörkrum har man en röd lampa, och röda lampor suddar i princip bort alla finnar från hyn och ger mystiskt glitter till ögonen. Tyvärr kan man dock även ha gröna lampor, vilket får en att se illamående ut.
3. Det finns en massa potentiellt farliga kemikalier. Need I say more?
4. Man spenderar ganska mycket tid med att vänta. I ett mörkt rum. Utan distraktionsmoment. Möjligheten att få omkull sin medfotograf är, shall we say, mycket stor.
5. Orden "Jag har jobbat i mörkrummet hela kvällen" låter en gnutta bordelliska och väldigt sexiga.
Sen har man ju den lilla guldkanten att man får arbeta med att framkalla bilder, vilket är bland det häftigaste man kan göra. Att spendera två timmar stirrandes ner i diverse kar för att få fram exakt rätt grå nyans på en nästipp skulle kunna vara meningen med livet. Speciellt med tanke på att man alltid får göra det 42 gånger innan det blir perfekt. Tänka sig.
På tal om mörkrum har jag idag använt gårdagens insikt (Youtube) för att komma fram till dagens insikt, som var Vampire Weekend. De gör videos inspirerade av Wes Anderson! De skriver (typ) om grammatik! De använder för guds skull Congas!! Musik kan i just detta ögonblick inte bli bättre...
Dagens outfit:prickiga långkalsonger. Det var kallt imorse
Antal Chai Latte: skamliga noll
Oxfilé och Youtube
Ungefär samtidigt som jag uppmärksammades om detta fantatsika fenomen som är bloggande, alltså cirka en vecka sedan, hittade jag även Youtube. (Min generation: vad har du att säga till ditt försvar? Euhm..jag...har läst böcker? Säger jag skamset och sällar mig återigen till den stolt leende farmorsgenerationen) På Youtube kan man titta på folk som bajsar på varandra och skjuter ekorrar, vilket inte är så jättekul. Men man kan även hitta sjukt balla klipp från den gamla goda tiden, eller den nya goda tiden för den delen. Och det är faktiskt jättekul.
På detta Youtube har jag idag lyckats hitta ett underbart klipp med Joni Mitchell och Johnny Cash, från den senares TV-show på sextiotalet. De sjunger väldigt fint tillsammans, även om Johnny ser ut som han skulle kunna svälja Joni hel, och Joni helt berättigat ser livrädd ut. Och någonstans mitt under detta klipp nåddes jag av insikten att Joni Mitchell antagligen är den snyggaste människan som levat på vår jord sen Nefertiti. Samtidigt som hon är väldigt ful, vilken är en ganska så enorm bedrift. Estetisk sett är detta inte en kvinna jag skulle kalla fager, speciellt inte med de höghalsade klänningar hon verkar ha en fäbless för. Men hon ser ändå så självsäker, intelligent, rolig och bara urbota begåvad ut att jag knappt kan låta bli att dreggla lite. Det govänner, det är karisma. Det är bevis på att yttre förutsättningar är (i princip) meningslösa, så länge man kan hålla huvudet högt, bli bundis med Bob Dylan och utvecklas till en musiker och låtskrivare av rang. Det finns alltså hopp för oss alla!
Men insikten att Joni Mitchell är vacker var inte bara bra av denna andledning, den gav mig även hopp om mig själv. Jag kan tycka att fula människor är snygga! Jag kan bry mig mer om insidan än utsidan! Jag är inte ytlig! Om Gandhi och Moder Teresa hade fått ett kärleksbarn hade det inte kunnat vara godare än jag. Släng dig i väggen tomten, här kommer någon som ser innre skönhet!
Så tack Youtube för en ny(gammal) skönhet och en personlighetsboost. Om detta händer varje gång man hänger där kommer Youtube bli vår generations LSD. Om det inte redan är det såklart.
Outfit: brunt hår
Chai Latte: inga idag heller. måste jobba på detta
På detta Youtube har jag idag lyckats hitta ett underbart klipp med Joni Mitchell och Johnny Cash, från den senares TV-show på sextiotalet. De sjunger väldigt fint tillsammans, även om Johnny ser ut som han skulle kunna svälja Joni hel, och Joni helt berättigat ser livrädd ut. Och någonstans mitt under detta klipp nåddes jag av insikten att Joni Mitchell antagligen är den snyggaste människan som levat på vår jord sen Nefertiti. Samtidigt som hon är väldigt ful, vilken är en ganska så enorm bedrift. Estetisk sett är detta inte en kvinna jag skulle kalla fager, speciellt inte med de höghalsade klänningar hon verkar ha en fäbless för. Men hon ser ändå så självsäker, intelligent, rolig och bara urbota begåvad ut att jag knappt kan låta bli att dreggla lite. Det govänner, det är karisma. Det är bevis på att yttre förutsättningar är (i princip) meningslösa, så länge man kan hålla huvudet högt, bli bundis med Bob Dylan och utvecklas till en musiker och låtskrivare av rang. Det finns alltså hopp för oss alla!
Men insikten att Joni Mitchell är vacker var inte bara bra av denna andledning, den gav mig även hopp om mig själv. Jag kan tycka att fula människor är snygga! Jag kan bry mig mer om insidan än utsidan! Jag är inte ytlig! Om Gandhi och Moder Teresa hade fått ett kärleksbarn hade det inte kunnat vara godare än jag. Släng dig i väggen tomten, här kommer någon som ser innre skönhet!
Så tack Youtube för en ny(gammal) skönhet och en personlighetsboost. Om detta händer varje gång man hänger där kommer Youtube bli vår generations LSD. Om det inte redan är det såklart.
Outfit: brunt hår
Chai Latte: inga idag heller. måste jobba på detta
Att bli ett aktiebolag
Idag fick jag veta att man kan bli ett företag enbart genom att skriva om dagens outfit och chai latte-konsumtion. Glöm åratal av harvande som musiker, eller ens den månadslånga förnedringen som är en dokusåpa, nu kan man bli ett AB bara genom att skriva lite på internet. Och man behöver inte ens satva bra. Det är sannerligen en underbar värld vi lever i! Jag inser att väldigt många har vetat om detta väldigt länge och att faktumet att jag för två veckor sedan inte läst en enda blogg gör mig ungefär lika hipp och happening som farmor Ragna, men va fasen...bättre sent än aldrig.
Denna bloggs enkla motiv är dels att bli ett aktiebolag, dels att ta över världen. Någon projektbeskrivning på detta finns ännu inte, men det är säkert bara en tidsfråga. Jag tänker på mycket dumt, varför skulle jag inte tänka ut en projektplan för världsherravälde? En gnutta mer konkret så kommer era dagar nu att förgyllas med texter om min eminenta minipoporkester White Elephant , min kamp för att få in ordet minipoporkester i Svenska Akademiens Ordlista, Kulturföreningen Kreativ Explosion, bra musik, dålig musik, bibeln på ett mycket icke-religiöst sätt, och alla galna små upptåg som kultureliten i metropolen Östersund har för sig.
So long
Just ja...
Outfit: Rosa mössa och blå strumpor
Antal Chai Latte: inga
